Femmilen – en mytomspunnen övning

Skidåkning som sport är djupt förankrad i den skandinaviska folksjälen. Och en av årets höjdpunkter är utan tvekan femmilen i Holmenkollen. Både i Norge men även internationellt har femmilen i Kollen fått legendarisk status. Med fantastisk stämning från publiken längs spåret som har övernattat i skogen, med musik och flaggor, liv och rörelse.

Banprofilen i längdskidåkningens mest krävande gren har visserligen förändrats en hel del sedan starten. Banan har blivit kortare och målgången är nu på stadion. Men än så länge har publiken chans att se en åkare gå in i väggen på riktigt nära håll. Det skulle däremot ta många år innan femmilen blev den folkfest vi känner till i dag.

Se Legacy, kollektionen vi rekommenderar för femmilen

Första femmilen

Historiens allra första 50-kilometerslopp ägde rum den 7 februari 1888. Från start i Sørkedalsveien på Majorstuen gick den till Gaustad, Holmenkollen, Bogstad, Ullernåsen, Skøyen och tillbaka till Majorstuen. Skidor och bindningar var ofta hemgjorda, uppvärmningen bestod av piprökning för att öka lungkapaciteten och det var obligatorisk ölservering vid målgången.

Torjus Hemmestveitsom blev den allra första vinnaren gick i mål på respektabla 4,5 timmar, med tanke på att de då gick med bara en stav. (Som jämförelse har schweizaren Dario Cologna rekordet på snabbaste femmil i historien med tiden 1.47.59 ...) Priset på 400 kr motsvarade åtta månadslöner för en skogsarbetare.

Loppet var en engångshändelse och det skulle ta flera år innan man på nytt gick en femmil. Men från 1903 gick starten i Holmenkollen. De första upplagorna var ett ensamt mandomsprov genom Nordmarka. Bland snötunga granar var det löparens kamp mot sig själv.

Visst pausade man vid en matstation – ofta på Kikut – och kanske kom man ikapp en löpare eller två eller blev själv inhämtad, men utöver detta var man ensam i skogen. Trots detta bidrog evenemanget starkt till att forma skidsporten som tävlingsform, både nationellt och internationellt.

Publiksuccén

I världscupsammanhang är fem mil på skidor en sällsynt sträcka. Den kräver stor kapacitet, seghet och framför allt uthållighet. Konsten är att inte ”gå in i väggen”. Och i synnerhet i Kollen – som är i slutet av säsongen – är föret ofta svårt.

Den krävande kuperade terrängen gör också utmaningen extra stor. Alla som har åkt skidor i Nordmarka vet att man antingen måste jobba hårt i uppförsbacke eller lika hårt för att hålla sig på benen nedför. Förr i tiden var det därför inte ovanligt att löparna ramlade längs vägen och i vissa backar föll nästan samtliga. Varje år ramlade deltagare över mållinjen med blod i ansiktet efter vådliga fall.

Det gav utrymme för bra underhållning och lockade ut folk i skogen för att se löparna passera. Med 2x25 km-etapper var det viktigt att placera sig där man såg mest. Det inspirerade till att hålla sig vid fasta platser, vilket lade grunden för traditionen att sova utomhus natten innan 50-kilometern.

Förändringar

Nu är – tyvärr vill många säga – den tiden förbi då femmilslöparen åkte in i skogen och försvann. Sämre snöförhållanden och nya TV-krav tvingade fram förändringar. Världens mest älskade – och mest fruktade – skidspår blev sakta föråldrat. Den gamla banan var framför allt för smal och kanske även för kuperad. Två varv á 25 km, där löparna gick ut en och en blev dessutom för långsamt för TV. Istället ville man ha en bana där löparna passerade samma kamera många gånger.

I dag är det masstart som gäller, med 6 varv om 8,8 km. Med glasfiberskidor, sportdryck och högteknologisk (fluorfri) skidvalla. I tio–tolv meter breda spår. Där deltagarna förr i tiden drog sig fram i hjärtat av Nordmarka rör man sig nu knappt utanför Holmenkollen. Fortfarande bär femmilen mycket respekt med sig, och han som vinner (för det är fortfarande bara en herrtapp) kan verkligen kalla sig en riktig längdskidåkare.

Gillar du också långa etapper? Hitta rätt längdskidjacka och längdskidbyxor här

Epilog

För några år sedan gick en rad eldsjälar samman för att röja i skogen och återkskapa originalspåret. Vill du själv mäta dina krafter i det gamla spåret är detta kortversionen av spåren:

25 km

Den traditionella 25-kilometerssträckan gick från Holmenkollen, till Frognerseteren, Tryvann (i spåret söder om vattnet) och förbi Nordmarkskapellet, till Blankvann och vidare förbi Studenterhytta. Banan vände strax norr om Kobberhaugen och återvände via Blankvattenbråten, Skjennungen (vattnet) och på östra sidan av Frønsvollen till Frognerseteren, Gratishaugen och i mål i Holmenkollen.

16,7 km

Spåret på 16,7 kilometer som togs i bruk från 1998 går från Holmenkollen och förbi Frognerseteren och följer elljusslingan ner till Ullevålseter. Där vänder spåret upp och tillbaka för Skønungslia till Frønsvolltråkka och förbi Frognerseteren till Gratishaugen och Holmenkollen.